Denna veckan har jag varit mycket positiv. I måndags tittade jag mig i spegeln och sa till C att ska detta fortsätta i denna takten så kommer mina tuttar hänga till knäna när INNAN Rune är född. Då svarade C uppmuntrande: Men så kommer det inte alls vara Helena. Magen kommer vara i vägen........thank you!
I tisdags tänktes det positivt igen.Jag kom på att jag numera inte känner av min ischias så mycket. Då måste det ju betyda att det gått över. Alltså hängde jag på C och hans löpargäng ut till Skatås. De springer och jag promenerar. Det kändes bra första kilometern och jag började direkt fantisera om att jag minsann nog skulle kunna springa nu. Sen märkte jag att jag aldrig kom i kapp de där söndagspromenerarna framför mig.....hur fort jag än gick...... Och sen såg jag hur snabba, smärta och snygga alla var i sina löparkläder som sprang förbi. Hm, det blev i alla fall 4 km. Wighans karl frågade om jag verkligen fick vara ute och gå. Hm, nä egentligen inte men det känns inget sa jag. Sen började jag halta iväg mot bilen........Det stora avslöjandet är att löpningen känns långt borta igen.
Imorgon bär det av till Sthlm och Lisa och Mats för Hässelbyloppet. Ja, C, Lisa o Mats ska springa. Vi andra två hejar! Det kommer gå så bra för dem. Särskilt eftersom jag cyklade jämte C i lördags när han sprang. Jag ville ha en skylt hängande på cykeln att jag faktiskt var gravid och inte fick springa för annars hade jag också sprungit! Kände lite dumt, men C var nöjd. Han satte nytt rekord!
